3 months down

Jag minns ännu när jag för ett år sedan besökte olika utbytesorganisationers internetsidor: Explorius, AFS, YFU osv. Hah oj, tänk att det är ett helt år sedan.. Lite visste jag om hur mitt liv skulle bli och var jag skulle spendera mitt utbytesår. För ett år sedan var jag inte ens hundra procent säker om jag skulle åka iväg eller inte, men jag ville åka och lämna allt jag hade för ett skolår i ett land som jag aldrig besökt förut och för att bo i en okänd familj som valde mig genom några papper med information och ett par bilder om mig själv. Jag har läst en hel del utbytesbloggar genom åren och har länge velat åka, och visst måste man åka om man verkligen vill och har chansen så jag åkte. Jag åkte på intervju med Explorius, bled godkänd, fyllde i en stor hög med papper med information om mig själv, åkte till läkaren ett x-antal gånger, fick runt fem vaccinationer och sedan skickade jag in all den information om mig som krävdes för att sedan vänta I några månader för att få veta vart jag skulle åka till hösten. Och tro mig när jag säger att den där tiden som gick när jag väntade för att få en värdfamilj, den tiden var svåraste – att bara vänta på att en familj ska välja dig. Jag hade ingen aning om vart jag skulle placeras, men jag är otroligt glad over att jag får spendera mitt utbytesår just här i SLC med just den här familjen. Jag hade ganska mycket fördomar om SLC, eftersom att detta är typ LDS-kyrkans/ mormonernas centrum, men egentligen är folk här i USA allmänt mera religiösa än i Finland, det är bara att inse och acceptera det, jag åkte ju för att få uppleva något nytt. Jag har träffat många jätte härliga, underbara människor här som nu är jätte viktiga för mig; andra utbyteselever, min värdfamilj och mina amerikanska vänner. Såklart finns det mycket som jag saknar från Finland men jag måste försöka att leva mitt liv här nu i denna stund och vara tacksam för det jag har här. Om jag bara skulle tänka på allt jag saknar från Finland och vad mina vänner gör där, hur skulle jag kunna leva mitt liv fullt ut här? Det handlar om att ta vara på det jag har här och nu, njuta av varenda stund och förstå att jag inte kan tänka på Finland, människorna där och på framtiden, jag måste liva i nuet och här har jag insett det bättre än förut.

I morgon, eller idag för er (12.11) är det tre månader sedan jag åkte från Finland och dessa tre månader har säkert varit mitt livs tre mest lärorika månader. Ännu har jag sju månader kvar och mitt liv här blir bara bättre med tiden, vänskapen blir starkare och engelskan blir bättre. Jag har säkert aldrig förr upplevt såhär mycket under en såhär kort tid som jag har gjort här, hela tiden får jag lära mig och uppleva något nytt.

Muistan vielä, kun vuosi sitten tutkin eri vaihtarijärjestöjen nettisivuja; Explorius, AFS, YFU jne. Hah, outoo ajatella, että siitä on jo vuosi.. Vähän tiesin siitä minkälainen vuosi on tulossa ja missä viettäisin vaihtarivuoteni. Vuosi sitten en ollut edes satavarma, jos pääsisin vaihtoon, mutta halu lähteä maahan, missä en ole ennen ollut ja asua vuoden perheessä, jotka valitsevat minut muutaman paperin ja parin kuvan takia oli niin suuri.  Oon vuosien varrella lukenut tosi paljon vaihtariblogeja ja oon kauan tiennyt, että haluan lähteä, ja tietenkin mun pitää lähteä, jos haluan ja saan mahdollisuuden, joten lähdin. Kävin Exploriuksen haastattelussa, tulin hyväksytyksi, täytin kauhean läjän papereita, kävin lääkärissä monta kertaa, sain noin viisi rokotusta ja sitten lähetin kaikki paperit Exploriukselle ja sitten mun piti odottaa muutama kuukausi, että saan tietää missä vietän tän vaihtarivuoden. Ja uskokaa, kun sanon, että se odottaminen on kamalin aika, kun pitää vaan odottaa, että saa tietää minne muuttaa syksyllä ja minkälaisessa perheessä viettää seuraavan kouluvuoden, mutta olen niin iloinen, että pääsin just tänne, tähän perheeseen. Pakko myöntää, että olihan mulla vähän ennakkoluuloja SLC’stä, koska täähän on LDS-kirkon/mormonien keskusta, mutta oikeastaan Jenkeissä ihmiset on muutenkin uskovaisempia kuin Suomessa ja käyvät kirkossa aktiivisemmin, se on vaan tajuttava ja hyväksyttävä ja mähän tulin tänne kokemaan jotain uutta ja erilaista. Täällä oon tavannut niin paljon älyttömän ihania ihmisiä, jotka on mulle nykyään tosi rakkaita ja tärkeitä; toisia vaihtareita, mun jenkkiperhe ja mun jenkkiystävät. Tottakai mulla on ikävä asioita ja ihmisiä Suomesta, mutta mun pitää yrittää elää tätä mun elämää täällä juuri tässä hetkessä ja miten voisin elää mun vaihtarivuotta täysin voimin, jos koko ajan mietin Suomea ja mitä kaverit siellä puuhailee? Pitää vaan elää tässä hetkessä ja unohtaa Suomi vähäksi aikaa.

Huomenna, tai siis teille Suomessa tänään (12.11)  tulee kolme kuukautta täyteen siitä, kun lähdin Suomesta ja nää kolme kuukautta on ollut varmaan elämäni opettavaisimmat kuukaudet. Vielä on seitsemän kuukautta jäljellä ja aika täällä paranee koko ajan, kun ystävyyssuhteet vahvenee ja enkku sujuu paremmin. En oo ikinä kokenut näin paljon uutta ja erilaista näin vähässä ajassa ja koko ajan oppii ja kokee jotain uutta. Enkun sanavarasto kasvaa, kun koko ajan kuulee ja puhuu englantia, ja myös suomenkielikin vähän paranee, kun Annika saa aina välillä huomauttaa, että tuo sana ei kyl oo suomee, kun yritän sekoittaa jonkun ruotsinkielisen ja suomekielisen sanan, tän siitä saa kun on kaksikielinen ja sitten vielä, kun täällä unohtelee suomee ja ruotsii enkkua puhuessa. Ei siis komplimentti ja desperaatti, vaan kohteliaisuus ja epätoivoinen haha.