NEW BLOG!

Moi kaikki pitkästä aikaa! Lukijapalkin mukaan täällä seikkailee vielä muutama lukija, jee :D Tein uuden blogin, käykääpäs kurkkaamassa, jos kiinnostaa mun tekemiset sun muut näin vaihtovuoden jälkeen. Pitkääb aikaan en oo bloggaillu, mutta nyt siihen tulee muutos. Blogia on vähän ikävä, mutta pidän tämän vaihtariblogina - tässä siis teille uusi blogiosoitteeni:

http://olderthanyesterday.blogspot.fi/

på svenska woopwoop. sama suomeks.

Att åka på utbyte, att uppleva och se något helt annat, det har varit mitt livs bästa val hittills. Om ni vill åka, åk. Om ni tvivlar lite, åk ändå. Vad ska jag säga? Det var värt allt - all tid jag lade på att fylla i en massa papper och blanketter, alla stressiga stunder, varje cent jag var tvungen att betala, ALLT. Jag har en familj på andra sidan av Atlanten, i Staterna. Jag har vänner som vill ha mig tillbaka. Även om vi alla lever i olika tidszoner och har våra egna liv, även om vi inte skypar eller håller kontakt så mycket som jag skulle vilja, så vet jag att en familj där, jag har vänner där, och jag har ett liv där. 

Ibland har jag svårt att förstå att jag faktiskt var där och levde ett helt annat liv. Bilderna från USA får mig att minnas tillbaka på mitt liv där, de väcker nostalgiska känslor och ibland vill jag inget annat än att åka tillbaka. Det är omöjligt att förklara hur det var, och vad jag upplevde, de kan endast jag själv förstå, även om andra utbytisar även förstår bättre än andra - allas upplevelser och utbytesår skiljer sig från varandra på ett eller annat sätt. 

Mitt liv i Finland rullar på, livet är ganska likadant som före jag åkte, inte så mycket har förändrats. Jag är glad här, dock inte så lycklig som jag skulle kunna vara, inte nu iallafall. Jag vet inte - det är något som saknas och en lite tom känsla har funnits kvar ända sedan jag kom tillbaka. Jag har fantastiska vänner, en familj som jag älskar över allt annat, ett bra liv. Men ändå.. En del av mitt hjärta lämnade kvar i Utah.

Jag är en som vill uppleva. Vissa vill leva i sin lilla bubbla, bo på samma ställe typ hela livet, ni vet ''det är ju bekvämt'' - inte att jag klagar, alla på sitt eget sätt förstås. Andra vill uppleva, se platser och lära sig andra kulturer, jag är en av dessa människor, för som jag sa, alla på sitt sätt. Jag har många stora drömmar, även många lite mindre, och jag vill göra dessa drömmar till planer, jag vill njuta av livet. Det tänker jag göra, jag menar varför inte? Såklart jag ska göra det jag vill göra. Jag är inte bortskämd och jag kommer att bli tvungen att jobba för att flyga till Australien eller för att ta nästa tåg till Tyskland, men saker och ting brukar ha en tendens att lösa sig till slut, och jag vill inte ångra saker i livet när jag är äldre, ush nej tack. I'm gonna live the shit out of my life, and then die happy because I lived as much as I could. Typ. 

Slutsatsen: gör det du vill göra. LEV. Gahh vad mainstream, låter så drömmande o kladdigt, euw. Men ändå så sant så. Var dock medveten om att du kommer känna en viss tomhet eller längtan, för att du lämnar en liten del av ditt hjärta i varje plats du förälskar dig i, och till varje människa som hade en betydelse i ditt liv. Det är priset du kommer att betala för livet du lever, men det är värt det. 

Washington DC

Som sagt spenderade jag den sista tiden i USA (10.-12. juni) i Washington D.C med andra Explorius-utbytisar före jag åkte tillbaka till Finland. Min utbytesorganisation Explorius ordnade ett läger (Soft Landing Camp) i NYC när vi kom till USA i Augusti, och även ett till läger i Washington D.C (Year End Camp) före vi åkte tillbaka till våra länder. Explorius är en organisation i Finland, Sverige, Norge och Danmark så därifrån var alla utbytisarna på lägret också.

Niin kuin jo aiemmin kerroin vietin viimeiset USA-hetkeni Washington D.Cssä (10.-12. kesäkuuta) muitten Explorius-vaihtareiden kanssa. Explorius järjestää jenkkivaihtareille yhden leirin NYCissä, kun tullaan Jenkkeihin (Soft Landing Camp) ja sit toisen DCssä (Year End Camp) ennen ku lähdetään takaisin kotimaahan. Explorius toimii Suomessa, Ruotsissa, Norjassa ja Tanskassa, joten sieltä siis me vaihtarit oltiin. 

The White House

The White House from the front

3 Danes & 1 Finn

Först vill jag berätta att resan från Salt Lake till Washington D.C var HEMSK. Min värdfamilj följde mig till flygfältet i SLC, jag checkade in min resväska. Inget smink, jag hade inte sovit en sekund på hela natten, hade druckit kaffe för att hålla mig vaken, klockan var 6 på morgonen, jag hade stressat hela natten och morgonen, och alla var trötta och ledsna. Jag fattade inte att jag skulle åka, det var overkligt - men när skulle gå till säkerthetskontrollen, och skulle säga hejdå till familjen som jag bodde med hela tio månaderna; de människor som stöttade mig, öppnade sitt hem till mig; min andra familj, ja hörni, då kom tårarna. Jag ville inte gå, kramade min värdmamma hur länge som helst, kramade nog min värdpappa och mina värdsystran också (såklart), men det var mamsen som jag kramade mest, och vi bara grät, och min värdpappa tog ett par snygga bilder då (en av dem ser ni i det förra inlägget). 

Sedan gick jag genom säkerthetskontrollen, tog min jävligt tunga handbagage och gick till min terminal. Jaha, men då var flyget till Chicago försenat, och jag hade dessutom ingen plats i flyget eftersom att det var överbokat hurray. 

Ekana haluun sanoo, että matka Salt Lake Cityst Washington DChen oli KAUHEE. Mun hostperhe tuli mun kaa Salt Laken lentokentälle, checkasin matkalaukun sisään. Ei mul ollu yhtään meikkii, en ollu nukkunu koko yön aikana sekunttiakaan, olin juonu kahvii, että pysyisin hereillä, olin stressannu koko yön ja aamun, kello oli 6 aamulla, ja kaikki oli väsyneitä ja surullisia. En tajunnu, että olin lähössä, se oli niin outo ja epätodellinen fiilis - mut sit, ku mun piti mennä turvatarkastukseen niin kyllä tuli itku, ja kovaa tuli. Mun piti sanoo heipat perheelle, jonka kanssa olin asunnu kokonaiset kymmenen kuukautta; ihmisille, jotka oli pitäny musta huolta ja, jotka oli avannu mulle niiden kodin ja ottanu mut osaks niitten ihanaa perhettä; piti sanoo heipat mun toiselle perheelle. En halunnu mennä, halasin vaan kaikkia, jokaista perheenjäsentä, mut eniten kyl hostäiskää. Mun silmät oli ihan punaset ja vaan itkin ja ah, ihana elämä..... (hostiskä otti pari hienoo kuvaa, joista yhen näette tuossa edellisessä postauksessa, alan itkeen, ku katon sitä). 

No sit menin turvatarkastuksen läpi ja kävelin mun aivan liian painavat käsimatkatavarat käsissä mun lähtöportille. No, eihän siinä sit vielä tarpeeks, ku purskahdin itkuun joka toinen minuutti, mut sit mun lento Chicagoon oli myöhässä, eikä mulla ollu ees paikkaa siinä lennossa, koska se oli täyteenbuukattu, hurray. 

Photo bomb...?

Jag slapp ju iallafall till Washington DC, till rätta flygplatsen och mötte andra utbytisar där då, som tur, men det var en stressig dag, och jag var helt slut och hungrig. När vi kom till hotellet i D.C så fick vi våra rum som vi delade med två till tre andra utbytisar. Själv delade jag mitt rum med tre riktigt härliga danska tjejjer som jag spenderade resten av tiden med i Washington DC. Då var allt bra, ingen mer stress, och jag fick mat och Starbucks så jag var nöjd haha. 

Nästa dag gick vi runt i DC på en guidad tur. DC var varmt (ok näe, det var HETT) och fuktigt, vi såg en massa olika ställen, som flesta har kanske sett på tv/internet, bland annat Vita huset, Lincoln memorial, Capitol building osv, sedan avslutades dagen med lite shopping (sjölv köpte jag dock inte så mycket eftersom att inte hade någon rum i väskorna.....). Allt som allt en riktigt bra och lyckad dag, det var roligt att få se ännu en storstad.
Morgonen efter sight seeing åkte vi med buss från DC till NYC, därifrån flög vi till London. I London missade sju av oss nio finländare flyget till Helsingfors, jahaja... Fick nya biljetter men fick vänta några timmar på Heathrow - slapp ju iallafall fram tills sist, men kappsäcken hade lämnat i London (pga. att vi missade flyget) så fick mina saker först några dagar senare haha.

Pääsinkin sitten perille Washington DCheen, oikealle lentokentälle ja tapasin siellä muitakin Explorius-vaihtareita, onneksi. Oli kyllä niin stressaava päivä, olin ihan loppu ja nälkänen, hyi. Kun tultiin hotellille saatiin huoneet ja asustelin kolmen tanskalaisten tyttöjen kanssa, ja nää oli kyllä kivaa porukkaa! Vietenkin melkein koko loppuajan heidän kanssaan DC-leirillä. Sitten oli kaikki hyvin, sain syötyä ja juotua Starbucksin ja tajusin, että nyt en oo enään Utahissa, oli ihan outoo...
Seuraavana päivänä lähdettiin opastetulle DC-kierrokselle ja nähtiin kaikki nää pakolliset nähtävyydet, kuten Lincoln Memorialin, WWII Memorialin,Valkoisen talon, Capitol-rakennuksen yms. Päivä lopetettiin shoppailulla läheisessä ostarissa (itse en ostanut mitään, koska laukut oli jo liian täynnä, eikä mulla ollu paljon rahaakaan jäljellä....). Oli kiva, mutta ihan sikaKUUMA päivä, ja oli kiva nähdä Jenkkien pääkaupunki, vaikka oli vähän liian kuuma ja ihan hirveen kosteeta haha. 
Sigh seeingin jälkeisenä aamuna lähdettiin bussilla DCstä NYCiin, josta lennettiin Lontooseen. No seitsemän meistä yhdeksästä Suomi-vaihtarista myöhästyttiin lennolta huoh. Saatiin uuden liput, mutta meidän piti oottaa muutama tunti Heathrowlla jee - noo päästiin ainakin loppujenlopuks koti-Suomeen, vaikka laukut jäivät Lontooseen, koska myöhästyttiin, mutta ne tuli perässä pari päivää myöhemmin haha.

FINNS!

Lincoln Memorial

The Capitol

One month since I left SLC

Nu har jag varit hemma i nästan en månad - det känns både skönt, tomt, roligt, men lite underligt. Inom mig har jag en lite tom känsla, som att något skulle fattas. Saknar mina vänner och familj i Utah, men är ändå så himla lycklig att få vara hemma i Finland. Home sweet home. Även om SLC är mitt andra hem och jag kommer att åka tillbaka för att besöka alla där, men ändå är Finland var jag hör hemma. Jag vill resa, bo utomlands lite nu som då, se världen, men jag tror att jag kommer alltid att hamna tillbaka till Finland haha..

Nyt oon ollu koti-Suomessa melkein kuukauden ja tää mulla on tämmönen ihana, tyhjä, kiva tunne, on kivaa olla himas, mut samalla tää on vähän outoo. Vähän väliä mulla on semmonen tyhjä fiilis, että jotain puuttuis. Mulla on ikävä mun perhettä ja kavereita Utahis, mut samalla oon niin onnellinen, että oon taas täällä Suomessa. Home sweet home. Vaikka SLC on mun toinen koti, ja aion palata sinne vierailulle, mutta Suomi on se paikka minne kuulun. Haluan matkustella, asua ulkomailla silloin tällöin, nähdä maailmaa, mutta luulen, että tuun aina palaamaan Suomeen haha...

First steps on the Finnish ground after again 10 months.

Jag vet inte riktigt var jag ska börja, har så mycket att berätta om men kan ju inte börja skriva upp allt om de sista dagarna i Utah, Year End Camp i DC och de första dagarna/veckorna i Finland. Jag tänker iallafall göra ett skillt inlägg om Washington DC där vi Explorius-utbytisarna hade ett Year End Camp, kanske ett inlägg om sista dagarna i Utah, eventuellt ett inlägg om de senaste veckorna i Finland. Sedan vet jag inte... Jag tror nog att jag kommer fortsätta att blogga, men i annan blogg isåfall. Det kommer nog några inlägg ännu i denhär bloggen.

En oikein tiedä mistä aloittaisin, mulla on oikeest niin paljon kerrottavaa, mutta enhän mä voi alkaa kirjoittamaan kaikesta nyt just tässä... Teen ainakin postauksen meidän Explorius-vaihtareiden Year End Campist Washington DCssä, ehkä postauksen vikoista päivistä Utahis ja varmaan myös postauksen näistä viime viikoista Suomessa. Sitten en tiedä... Tää blogi jää kaikille esille ja itseäni varten myös, tää on täynnä muistoja. Ehkä jatkan bloggailuu, mutta siinä tapauksessa toisessa blogissa. Koitan eka saada nää vikat vaihtari-postaukset valmiiks! Kyllä tänne ainakin muutama postaus tulee lähiaikoina.

At the airport in SLC, last goodbyes/see-you-laters, no make-up and couldn't stop crying. Host dads pic. I almost start crying when I see this pic..... MISS YOU!

Soon...

This is crazy. Om fyra dagar, på tisdag, är jag i Washington D.C för att spendera de två sista dagarna i USA med andra utbyteselever. Har börjat packa, iallafall försöker jag, men det är liiiite svårt hehe. Har minst dubbelt så mycket saker som när jag kom hit i augusti, detta kan bero på att jag bor en kvart från downtown SLC med typ bästa shoppingen ...vilket jag kommer att sakna hemskt mycket.

Hullua. Neljän päivän päästä oon Washington D.C:ssä viettämässä pari viimeistä päivää Jenkeissä muitten vaihtareiden kanssa. Oon alkanu pakkailla, ainakin yritän, mutta se on vähäään vaikeeta hehe. Mulla on vähintään tuplasti enemmän tavaraa, kuin silloin kun tulin tänne elokuussa, tää voi kyllä johtua siitä, että asun vartin päästä SLC:n downtownista, jossa on niinku parhaat shoppailumahdollisuudet ...tätä tulee varmasti ihan sikaikävä. 

 Erikka and I

 Me and Cole

 Jackson, Luca, Erikka, Noah, Andrew, Annika, Shelby, me, Mio, Cole <3

Colin!

Sista dagen i skolan är avklarat, och den här veckan har jag varit ganska lat med skolan - har varit på typ två lektioner, men de flesta bryr sig inte om de sista dagarna iallafall. Har istället spenderat mycket tid med vänner och utomhus. I tisdags var det yearbook stomp i skolan, vilket betyder att alla som ville fick komma till skolan på eftermiddagen för att hämta sina yearbooks, lyssna på musik och skriva i varandras årsböcker. Efter yearbook stomp åkte jag till Jacksons hus på crepe night, där vi spenderade några timmar med härliga vänner och åt plättar - en riktigt bra och lyckad kväll som slutade med att jag sov över hos Annikas. Vi kom till hennes ganska sent, så kul att vakna nästa morgon för att fixa oss till Highland High Schools (Annikas, Maylis' och Lucas high school) graduation. Alla tre fick vara seniors i år och fick vara med i graduation-ceremonin. :)

Vika koulupäivä high schoolissa on suoritettu ja no, arvosanat on mitä on haha, oon ollut vähän laiska koulun suhteen nää viimepäivät - vikalla viikolla kävin ehkä parilla tunnilla, mutta eihän se mitään, kun kaikki muutkin oppilaat tekevät näin, kukaan ei vaan jaksa välittää. Sen sijaan oon viettänyt paljon aikaa kavereiden kanssa ja ulkona. Tiistaina oli yearbook stomp koululla, joka tarkoittaa, että he jotka halusivat saivat mennä koululle illemmalla hakemaan yearbookinsa, eli vuosikirjat. Menin sinne Erikkan ja Joeyn kanssa, ja olihan siellä paljon tuttuja naamoja, joten kiva että menin, sain nimittäin paljon kivoja terkkuja ja tekstejä mun vuosikirjaan. Täällä on siis tapana kirjoittaa toistensa vuosikirjoihin terkkuja sun muita, paljon tuli insidejuttuja sun muuta mun vuosikirjaan. Yearbook stompin jälkeen menin Jacksonin talolle viettämään crepe night-iltaa ihanien kavereiden kanssa ja oli kyllä oikein hauska ilta, joka loppui sitten siihen, että vietin Annikan luona yön taas vaihteeks haha. Tultiin aikas myöhään kotiin, niin olihan sitten tosi kivaa herätä aikaisin aamulla laittautumaan Highland High Schoolin, eli Annikan, Maylisin ja Lucan koulun päättäjäisiä varten. Annika, Luca ja Maylis pääsivät tänä vuonna senior-luokalle ja saivat kävellä tuolla graduation-seremoniassa. Oli tosi Jenkkifiilis. Oli kiva päästä näkemään tuo high school graduation. :)

Annika with her family all the way from Finland - SUOMII

 Annika with her hostparents

Maylis, Annika and Lucaa :D

Dehär sista fyra dagarna har jag fullt upp, känns som att jag har så mycket att göra, hela tiden är jag någonstans eller gör något, så hinner egentligen inte tänka på att jag åker snart... Mitt rum är kaos just nu: alla saker ligger på golvet, på border eller på sängen. Försöker tänka ut hur jag ska få hem alla saker haha. Har redan skickat ett paket med saker, kläder och skor till Finland, och snart måste jag skicka ett till. Resväskan ligger på golvet, vet liksom inte vilka kläder jag ska packa ner och vilka jag kommer att använda dehär sista dagarna. På måndagen kommer jag säkert vara helt stressad haha..

Nää vikat neljä päivää on mulle tosi kiireisiä, tuntuu kyl siltä, että oon koko ajan menossa tai teen jotain, joten en siis ehdi ajatella ees lähtöä niin paljon... Mun huone on ihan sotkunen ja kaikki vaatteet ja tavarat lojuu sängyllä, lattialla ja pöydällä, en pysty ees kävellä mun huoneessa tällä hetkellä, joten kun tarviin jotain, esim: huulirasvan kirjoituspöydältä, saan hypellä ku mikäki ninja, jotta saisin sen huulirasvan. Kissat ainakin näyttää nauttivan tuosta sotkusta, makaa vaan sängyllä keskellä vaatteita ja nukkuu. Yks paketti on jo Suomessa, mutta kohta pitäis toinenkin lähettää. Matkalaukku makaa lattialla ihan tyhjänä, enkä tiedä mitkä vaatteet laitan siihen nyt ja mitä vielä käytän näinä viimisinä päivinä. Maanantaina oon varmaan sitten ihan stressantunu haha..

I kväll åkte jag med mom till Shopco-affären och köpte en snygg Redneck cup, fancy må jag säga haha. Efteråt åkte vi till The Training Table för att käka middag, och det var jätte mysigt att äta middag och tala om lite allt möjligt med USA-mamsen. I kväll var också sista kvällen som jag fick spendera med Erikka, tjejjen som gjorde en stor del av mitt utbytesår till det som det blev. Hon var vid min sida från första gången jag träffade henne, hon bjöd alltid med mig att chilla med kompisarna, hon plockade upp mig, gav mig skytts hem mitt i natten, hon var och är helt klart en av mina bästa vänner här i Utah, och det här var sista gången på länge som jag fick krama om henne. Det svåraste med att vara här är när man ska åka, och man måste säga ’’bye bye’’ till allt man byggt upp under de här månaderna, och alla de människor som man träffat här under den här tiden, och man har ingen aning om när man får träffa dem igen.

Tänään kävin momin kanssa Shopco-kaupassa/tavaratalossa ostamassa hienon Redneck cupin, on kyllä fancy haha. Käytiin sitten momin kanssa kahdestaan syömässä illallista The Training Table-ravintolassa, oli kiva tapa viettää vähän aikaa illasta – jutellen ja nauttien hostmomin seurasta. Tänään oli myös vika ilta Erikkan kanssa, koska se lähtee aamulla Kaliforniaan noin viikoksi, enkä näe sitä enää ennen kuin lähden. Erikka oli yks tärkeimmistä ihmisistä täällä Utahissa, sen kanssa ollaan saatu hirmukivoja muistoja, se on kyydittänyt mua paikasta toiseen, se oli mun tukena heti siitä asti, kun tavattiin ekaa kertaa lukuvuoden alussa. Erikka pyys mua aina mukaan kavereiden kanssa, ja rakastan tätä tyttöä ihan hirmu paljon ja tuun ihan varmasti ikävöimään tätä ihanaa ihmistä. Vaikeinta vaihtovuodessa on varmasti se hetki, kun on aika lähtee ja pitää sanoa ’’bye bye’’ elämälle, jonka rakensi kymmenen kuukauden aikana ja ihmisille, jotka teki tästä vuodesta just sellaisen mikä se oli, eikä sit tiedä milloin saa nähdä näitä tärkeitä ihmisiä seuraavan kerran. 

Getting closer to the end

Tre veckor och fem dagar kvar här i Utah, sedan flygar jag till Washington D.C, spenderar två dagar på ett Year End Cap med andra Explorius-utbytisar, och sedan flyger jag hem till Finland. Hem till min familj, mina vänner, min lilla hemstad. Detta om något är galet. Härregud, för ett år sedan fick jag min värdfamilj, jag fick veta vart jag skulle åka, och var jag skulle spendera tio månader av mitt liv. Jag hade ingen aning om vad som skulle hända, vem jag skulle träffa, och hur dessa tio månader skulle bli. Såklart hade jag lite drömmar, och lite tankar om hur det skulle bli, men jag skulle aldrig ha trott att det skulle ha gått såhär fort - vart gick tiden? Jag minns ännu när jag hade 28 dagar kvar i Finland, då berättade jag åt alla att snart skulle jag åka och vara borta i tio månader. Nu har jag 29 dagar kvar innan jag landar i Finland, och jag vill inte ens tänka på hur fort dessa dagar kommer att gå.

Kolme viikkoa ja viis päivää jäljellä täällä Utahissa, sit lennän Washington D.C:hen Year End Campille muitten Explorius-vaihtareiden kanssa, ja sit lennän koti-Suomeen. Kotiin mun perheen ja kavereiden luokse, kotiin mun pikkukaupunkiin. Tää on ihan hullua. Ajatelkaa, vuosi sitten sain hostperheen, vuosi sitten sain tietää missä viettäisin kymmenen kuukautta mun elämästä. Ei mulla ollu tietoa tulevasta, ei tietoa siitä keitä ihmisiä tapaisin, ja mitä kokisin, ja mitä tapahtuis. Tietenkin oli vähän ennakkoluuloja, pieniä haaveita, ja vähän ajatuksia mitä tapahtuisi vaihtovuoden aikana, mutten ikinä olis luullu, että tää aika menee näin nopeasti - minne nää kuukaudet meni? Justhan mulla oli 28 päivää jäljellä Suomessa, muistan sen ja muistan myös miten hehkutin kaikille, että kohta meen kymmeneks kuukaudeks Jenkkilään. Nyt mulla on 29 päivää jäljellä täällä, enkä halua ees ajatella kuinka nopeasti tää aika tulee menemään. 

Jag har försökt vara bra på att blogga, en ärligt talat har jag inte varit den bästa på uppdatera tillräckligt mycket, men det här bättre än inget, och även om jag skulle ha uppdaterat mera, så skulle det ha varit omöjligt för mig att skriva om allt, alla, alla känslor, och allt som hänt under detta år. Jag kan inte i ord beskriva allt det jag upplevt, allt det jag har lärt mig, och allt som jag känner just nu. Endast jag kan förstå allt, och de som kan förstå mig lite bättre än andra, är andra utbyteselever. Även om jag vill få andra, min familj, och mina vänner att förstå, och även om jag vill berätta om allt som jag har upplevt så går det inte. Att åka härifrån kommer att kännas som att jag lämnar ett liv som har byggt upp under dehär senaste månaderna, och jag vet inte när jag kommer tillbaka, och även om jag kommer tillbaka så kommer det aldrig att bli detsamma. När jag åkte från Finland visste jag att jag kommer tillbaka i juni, men när jag åker härifrån är inget säkert - när får jag se min usa-familj igen, när får jag se de vänner som betyder mest här?

Oon koittanu olla hyvä päivittämään blogia ja kirjoittamaan tänne kuulumisia sun muuta, mutta rehellisesti sanottuna, vaikka olisin kirjoittanut tänne vaikka kuinka usein, en silti pystyis sanoin kuvailla kuinka paljon oon oppinut, kokenut, mitä tunnen tällä hetkellä ja kaikkea sitä mitä on tapahtunut tän vuoden aikana. Vain minä pystyn todella ymmärtämään mitä koin täällä, sit he, jotka pystyvät edes vähän paremmin kuin muut ymmärtämään näitä fiiliksii ja kokemuksii ovat toiset vaihtarit. Vaikka kuinka yrittäisin saada muut ymmärtämään minkälainen tää kokemus on, ei se kävis. Lähteminen täältä, tulee tuntumaan siltä, ku jättäisin tän elämän tänne, minkä oon näitten kuukausien aikana tänne rakentanu, enkä tiedä milloin tuun takaisin ja, vaikka tulisinkin, ei mikään tuu ikinä olemaan samanlaista. Kun lähdin Suomesta, tiesit, että tuun kesäkuussa takaisin, mutta kun lähden täältä, mikään ei oo satavarmaa - milloin saan taas nähdä mun hostperheen, milloin saan taas tavata mun jenkki-kavereita?

Jag är glad, lycklig, nervös och ledsen på samma gång. Jag är tacksam. Jag är tacksam över så många saker. Jag är tacksam över hur mycket min värdfamilj har visar och lärt mig, jag är tacksam över hur mycket de har visat mig - de har gett mig så mycket. De har öppnat sitt hem och sina hjärtan till mig, till en flicka från andra sidan jorden som de aldrig förr hade träffat före förra hösten. Nu vet de att Milla, ja hon älskar kaffe, och mat, att hon är en social människa som får vänner lätt, att hon gillar att sova i baksetet av bilen när vi åker på road trips - de känner mig, och jag känner dem. Jag vet vad de gillar och vad de inte gillar, och jag vet hur det låter när var och en kommer ner för trappan. Jag är lycklig över att SLC har varit mitt hem i tio månader. Visst undrar jag ibland hur det skulle ha varit att åka till ett annat land, jag var kanske lite rädd över hur kulturen och (mormon)religionen skulle påverka mitt liv här, men jag har aldrig ångrat att jag hamnade hit, men den här familjen. Att åka på utbytesår är det bästa beslutet i mitt liv hittills. Det här året har öppnat mina ögon, jag ser på saker och ting från ett annat perspektiv. Jag har lärt mig att uppskatta många saker på en helt ny nivå, såna saker som förr var helt vardagliga saker - gratis skollunch, frihet utan hemkomsttider. Jag har vänner från USA, men också från andra länder, t.ex. från bland annat Pakistan, Jordanien, Japan, Frankrike och Schweiz, och de har alla lärt mig något nytt. Även Annika, som är också från Finland har lärt mig något, nämligen bättre finska haha. Vem skulle ha trott att en tjej från samma land skulle lära mig något nytt och vettigt, och även bli så viktig för mig? Allt som jag har upplevt, sett, hört, och alla som jag har mött - allt har lärt mig något.

Oon iloinen, innoissani ja surullinen samaan aikaan. Oon kiitollinen. Oon kiitollinen niin monen asian puolesta. Oon kiitollinen siitä kuinka paljon mun hostperhe on antanut, näyttänyt ja opettanut mulle - he ovat antaneet mulle niin paljon. He ovat avanneet mulle kotinsa, mutta myös sydämensä, jollekki tytölle toiselta puolelta maapalloa, jota he eivät olleet tavanneet ennen viimesyksyä. Nyt he tietävät, että Milla tykkää kahvista, ja ruoasta, he tietävät, että Milla tykkää nukkua auton takapenkillä, kun mennään road tripeille, että Milla saa kavereita helposti - he tuntevat mut, ja mie tunnen heidät. Tiedän mistä mun hostperhe tykkää ja mistä he eivät tykkää, tiedän miltä kuulostaa, kun kukin heistä kävelee rappusia alas alakertaan. Oon onnellinen, että pääsin tänne SLC:hen ja, että just tää paikka on ollut mun koti nää kuukaudet. Välillä ihmettelen, että minkälaista olisi ollut mennä esim. toiseen maahan, ja olin ehkä vähän peloissani, että miten tää kulttuuri ja (mormooni)uskonto vaikuittais mun elämään, mut en ikinä oo katunut, että päädyin tänne, tän perheen luokse. Vaihtovuosi on tähän asti elämäni paras päästös. Vaihtovuosi on avartanut mun näkökulmaa, ja katson asioita erilailla. Oon oppinut arvostamaan asioita, jotka olivat ennen itsestäänselvyyksiä ja ihan arkipäivisiä asioita - esim. ilmaista kouluruokaa ja vapautta, elämää ilman kotiintuloaikoja. Nyt mulla on kavereita eri puolelta maailmaa, sekä Amerikasta, mutta myös muualta, esim. Pakistanista, Jordanista, Japanista, Ranskaska ja Sveitsistä, ja he ovat kaikki opettaneet mulle jotain. Jopa Annika, joka on myös Suomesta, on opettanut mulle jotain, nimittäin parempaa suomenkieltä haha. Ei olis uskonut, että samasta maasta oleva tyttö opettais mulle jotain uutta ja olis näin tärkeä mulle nyt. Kaikki, jota oon kokenut, nähnyt ja kuullut, ja kaikki keitä oon tavannut - kaikki on opettanut mulle jotain.

Jag är även tacksam över min familj och mina vänner i Finland. Ni förstår inte hur mycket det betyder för mig när ni väntar på mig där borta, och stöttar mig även om ni inte är här. Jag är den lyckligaste tjejjen, med världens bästa familj, och världens bästa vänner. Jag saknar er alla. Jag saknar mina mopsar och deras onderliga ljud. Snart får jag komma hem till er, och ni förstår inte hur tacksam jag är över att ni orkar vänta på mig. det betyder världen till mig.

Oon tietenkin myös kiitollinen mun perheelle ja kavereille Suomessa. Ette tiedä kuinka paljon tää merkitsee mulle, kuinka tärkeitä te ootte, ja oon ikuisesti kiitollinen siitä miten te jaksatte mua odottaa, ja kuinka paljon tukea ootte antaneet, vaikken oo ollu ihan lähellä. Oon onnellisin tyttö, ja mulla on paras perhe ja parhaat kaverit. Mulla on ikävä teitä kaikkia. Mulla on myös ikävä mun perheen mopsejen outoja ääniä, jotka kuuluu ympäri taloo. Kohta pääsen kotiin teidän kaikkien luokse, ihanaaaa. 

I miss you all: